m latinet stod för allt det goda Johan Mellkvist hade att ge min mor, måste den klassiska grekiskan ha stått för allt det onda. Under mitt sista år på gymnasiet fick jag möjlighet att studera just klassisk grekiska, och när jag demonstrerade mina kunskaper i verbböjning för mamma, tycktes hon uppfyllas av stark vämjelse. I min grekisklärare Bengt Andréassons tappning kunde en böjning låta ungefär så här:

et var just när jag kom fram till böjningsformen tettnäka, som min stackars mor började skaka av äckel i hela kroppen. När jag frågade varför, sa hon att hon plötsligt drog sig till minnes hur obehagliga Johan Mellkvists lektioner kunde vara. Fram till dess hade hon haft uteslutande gott att säga om denne man, och, icke att förglömma, sin förstfödde gav hon namn efter just denne man. Jag försökte mildra chocken över grekiskans missljudande verbböjningar med en liknande, mera känd böjning:

nte ens Archimedes kända ord hävvräka kunde lindra mors äckelkänslor. Jag har fortfarande inte fått någon hållbar redogörelse för exakt vad som ligger till grund för att mamma känner som hon gör inför dessa enligt mitt tycke rätt harmlösa ljudkombinationer. Mina studier i grekiska är nog också de enda språkstudier i samband med vilka jag inte har uppmuntrats nämnvärt av min mor. Mina kunskaper har mest erbjudit ett sätt att upprätthålla terrorbalans oss emellan (om någon sådan någon enstaka gång har känts erforderlig). Om hon inte gör som jag vill, behöver jag bara ta tema på verbet appåtnäskå för att hon ska bli ett försvarslöst kryp. Se där ett resultat av antagligen dålig pedagogik.

© Linus Ganman,