n social mor, en far med fäbless för att lägga sina ihopsparade slantar på resor och eventuellt vissa gener lade grunden för mitt stora språkintresse. Till exempel 1987 åkte jag med hela familjen i husbil genom Europa och 1989 besökte jag Sicilien med mina föräldrar. Vart vi än drog fram, verkade det som om mamma kunde prata med människorna ute på kontinenten på deras egna språk. Redan tidigt i livet vandes jag vid att höra engelska, franska, tyska och italienska ur min mors mun. Utrikiska språk kändes således inte som något främmande, och jag drömde ofta som barn om att bli lika duktig på språk som min mamma.

å 1980-talets mitt tillträdde en Michail Gorbatjov posten som Sovjetunionens ledare. Sovjetunionen var inte ett land man som svensk besökte lika gärna som Spanien eller Italien, och därför var väl kännedomen om vad som hände där inte så stor hos gemene man i Sverige. Michail Gorbatjov genomförde dock en mängd politiska projekt, som fick den konkreta följden att Sovjetunionen började exponeras allt mer i massmedierna, och därmed att dess huvudsakliga förvaltningsspråk ryska allt oftare hördes på svensk TV. Ryskan kändes främmande, och det gödde en viss frustration inom mig. Jag ville ha hela bilden klar för mig, och eftersom jag tyckte att jag redan kunde känna igen ljudet av snart sagt de flesta språken i Europa, såg jag ingen annan råd än att börja studera ryska.

ag tog inte mina studier på så stort allvar. Det var en hobby som vilken annan hobby som helst. Jag skulle lika gärna ha kunnat samla frimärken eller gått på fågelskådning, men det blev ryska som kom att sluka min fritid. Tidskriften Kamratposten skrev om en skola i delstaten Ukraina under rubriken Vill du brevväxla med en kosack? och jag skrev till de angivna adresserna och fick flera svar. Därmed tog ett långt och spännande äventyr sin början. Nästan varje vecka damp det ner brev från Ryssland och Ukraina i min brevlåda. Och jag skrev brev för fulla muggar. I början tog det lång tid, eftersom jag var tvungen att slå upp vartenda ord, men det visade sig vara en fruktbar studiemetod. Inte minst när jag insåg att jag kunde förstå vad som stod i breven jag fick, och även inse att de som skrivit breven måste ha förstått vad jag själv försökt framföra i mina brev.

in omgivning tog mina studier på större allvar än jag själv. Det var väl att betrakta som anmärkningsvärt att en tioåring lärde sig ryska helt på egen hand. Utan att själv lägga ner så stor möda på att berätta om min hobby, tvingades jag ändå konstatera att många kände till den. Som skolbarn bodde jag i en rätt liten stad, och rätt små städer fungerar djungeltelegrafen särdeles väl. Så småningom började jag högstadiet och började läsa franska. Min fransklärare, som hade en före detta kollega som höll kvällskurser i ryska, tyckte att jag borde göra någonting av mina kunskaper i ryska. Han ordnade så att jag fick komma på en av hans kollegas lektioner. Kollegan iakttog mig under sin lektion, tog mig sedan avsides och sa att jag var färdig för examen. Våren 1992 bokade jag tid för tentamen i ryska och fick mitt slutbetyg i ämnet när jag gick ut åttonde klass.

onkurrensen i min hemstad var obetydlig, och ryktet om den unge skolgrabben som hade lärt sig ryska helt på egen hand spreds vida kring. Jag fick snart uppdrag. Men uppdragen var sällan optimerade för en ung, relativt oerfaren tonåring. Ryska är ju inte sällan de stora sammanhangens språk. Jag minns till exempel hur jag en gång som 16-åring åt lunch med ledaren för Ukrainas skidskyttelag. Han och jag var just då sannolikt de enda i hela hotellets lunchmatsal som kunde förstå ryska. Jag var helt i hans grepp, och han kunde säga vad som helst till mig utan att behöva räkna med att någon ovidkommande hade synpunkter på hans önskemål. Jag var attaché för hans lag under tävlingarna som hölls i Öѕtеrѕund. Kvällen före ifrågavarande lunch hade lagledaren suttit och zappat igenom hotellets utbud av TV-kanaler och hittat porr. Antagligen var det inte vardagsmat hemma i Ukraina. Lagledaren gick rakt på sak och frågade om det fanns någonstans i Öѕtеrѕund där man kunde köpa fruntimmer. Detta var visserligen innan Svea Rikes Lag omfattade något förbud mot köp av sexuella tjänster, men jag visste ändå inte vad jag skulle svara. Jag klämde ur mig något om att det kanske sker någonstans i den undre världen, Ukrainas lagledare skrattade hjärtligt, och jag fick en känsla av att vara mycket, mycket liten i en mycket, mycket stor värld.

© Linus Ganman,