talienska är liksom finska ett språk som jag finner svårt att placera rätt kronologiskt. Min mor läste italienska på kvällskurs, och jag undrar om inte grannfrun gjorde det ungefär samtidigt också. Jag har tydliga minnen av hur jag som liten brukade pinna ner till henne i strumplästen genom farstun för att låna Kalle Anka-tidningar av hennes son och sedan aldrig lämna tillbaka dem, och då brukade hon sedan vinka av mig med orden Buona notte. Och jag svarade då alltid Gonanotte och tyckte att italienska nog ändå verkade vara ett ganska lätt språk. Det verkade ju bara handla om att lägga till några bokstäver här och där i helt vanliga svenska ord. Gonatt blev Gonanotte hur lätt som helst! Mamma, som å sin sida förstod att jag var fascinerad av bilar, lärde mig att bil heter macchina på italienska. Jag tyckte nog att det mer lät som maskin, men det fick väl gå an ändå.

är jag hade slutat sexan åkte jag med mor och far till Sicilien. Där fick jag lära mig mer italienska. Med jämnåriga sicilianare deltog jag i några raptävlingar, och fick på så vis lära mig att rap heter ruto på italienska. Detta faktum står säkert i bjärt kontrast till den rosenröda romantik som många kanske i förstone förknippar med Italien och italienska. En annan ganska oromantisk sak som hände under veckorna på Sicilien var att jag fick se en man som dag ut och dag in hängde utanför samma restaurang. Ett sannolikt för stort intag av mjölmat hade gjort att han behövde en stol för rumpan och en för magen.

är jag började i andra ring på gymnasiet, blev det emellertid dags för att läsa italienska på allvar och få ett betyg. Jag läste italienska i två år och fick betyg i det också, men blev inte så mycket klokare. Av en ren tillfällighet råkade jag studera estniska praktiskt taget samtidigt, och det gjorde att jag blandade ihop de två språken. Det kan tyckas märkligt, eftersom de nästan inte liknar varann alls, men det kanske ändå visar hur självsvåldig en människas hjärna kan vara ibland.

© Linus Ganman,