tt jag hade känsla för språk märktes kanske redan på hur jag lekte som barn. Jag vill minnas att jag och någon av mina lekkamrater ofta lekte att vi var med i någon TV-sändning där en talare av något exotiskt språk skulle uttala sig genom tolk. Jag ville ofta vara den där personen som pratade det exotiska språket, och för att få mina märkliga haranger att verka någotsånär vederhäftiga, drämde jag ofta till med tjottjoquar. Tjottjoquar var ett ord som jag visste fanns på något främmande språk jag hade hört på TV nån gång, och även om det jag drog till med i övrigt säkert inte betydde något alls på något mänskligt språk, visste jag att i alla fall att det där tjottjoquar var ett riktigt ord någonstans på jorden.

 juni 1991 åkte jag till Turkiet för första gången. Innan jag reste, förberedde jag mig genom att bekanta mig lite med landets språk med hjälp av en fickparlör från Länsbiblioteket i Öѕtеrѕund. Hur många turkiska lira ger ni för en svensk krona? och Jag håller på att förgås av svett! var två fraser som jag tyckte kunde vara bra att kunna. Jag passade också på att lära mig lite grammatik. Turkiskans grammatik föreföll märkligt enkel. Det var ungefär som att lägga pussel. Köprü betyder ”bro”, köprüler betyder ”broar” och köprülerimden betyder ”från mina broar”. I mitt pusslande stötte jag så småningom på ordet çocuk, som betyder ”barn”. Pusselläggandets logik sade mig att samma ord i pluralis måste heta çocuklar, och därmed var ett av barndomens små mysterier löst. Det jag som barn hade tolkat som tjottjoquar var inget märkvärdigare än turkiskans ord för ”barn” i pluralis.

ag väckte uppenbarligen uppsyn där jag drog fram i Turkiet, dels på grund av mitt röda hår och dels på grund av min bleka och synnerligen fräkniga hy. Att jag sedan visade visst intresse för turkarnas eget språk gjorde mig inte mindre beryktad i det lilla samhälle där jag bodde. Att det kom turkiska ur munnen på mig gjorde väl att de jag träffade inspirerades till att sätta mig på prov. Av flera människor fick jag exempel på tungvrickningsramsor. En som handlade om två barberare som kom överens om att öppna en barberarsalong tillsammans med ytterligare en barberare klarade jag av galant, men en dag fick jag följande harang nedskriven på en papperslapp:

änniskor på byn sa att det där klarar jag aldrig! En matthandlare lovade mig till och med, att om jag kunde lära mig den ramsan innan jag åkte hem till Sverige, skulle han ge mig en handvävd matta alldeles gratis. Jag övade på ramsan för glatta livet mellan de salta baden och de ljuvliga tuggorna med sprödstekt aubergine i yoghurtsås, men kom inte så långt. Det hela blev inte bättre av att ingen verkade kunna förklara för mig vad ramsan betyder. Drev folk bara med mig? Hur som helst, ett löfte om en handvävd matta i gåva är inte kattlort precis, så jag övade, men misslyckades. Först när jag satt i flygplanet som tog mig tillbaka till Sverige, uppenbarade sig ramsan i mitt huvud lätt som ett rinnande vatten.

© Linus Ganman,