itt första språk är svenska. Jag är avlad, född och uppvuxen i Sverige, har haft svenska lekkamrater och gått i svensk skola. Som barn trodde jag dessutom att alla människor i hela världen - innerst inne - pratar svenska, men att andra språk ibland kommer ut ur munnen på en del. Jag tror att det berodde på att jag någon gång som rätt liten såg en person som blev tilltalad på svenska, men som svarade på ett helt annat, för mig fullständligt obegripligt språk.

ram till tio års ålder pratade jag öѕtеrѕundѕmål. Det innebar att jag hade väldigt breda ä-ljud (vääädre), gärna ersatte kort ö med kort u (uppna funstre!), var generös med supinumformer (kunnat fått haft) samt använde adjektivens singularform i predikativ (dom e liten å vi e stor). Detta idiom hade pappa fört vidare till mig och min bror. Mamma hade flyttat ofta som barn och därför aldrig erkänt någon dialekt som sin. Hon pratar en rätt ofärgad svenska. Av henne kunde jag få inspiration när jag väl behövde det.

tt lära sig främmande språk innebär ofta att man blir högeligen medveten om egenheterna i ens eget. Mitt livs första stora språkprojekt var att studera ryska, och det var när det projektet hade tagit sin början som jag medvetet valde att vända öѕtеrѕundѕmålеt ryggen. Ryskans hemland Ryssland var på den tiden inget land man besökte bara sådär, så för att inhämta nödvändig kunskap använde jag mig nästan enbart av läroböcker och grammatikböcker. Böckerna tog alltid sin utgångspunkt i rikssvenskan, och lärde således inte ut vad kunnat fått haft och dom e liten heter på utrikiska. Jag förstod, att om jag ville kunna ta in den kunskap som böckerna syftade till att förmedla, var jag tvungen att tänka och tala som en som böckerna var skrivna för. I dag är det få som av mitt tal anar att jag är född och uppvuxen i Öѕtеrѕund.

© Linus Ganman,