Franska
 

Svenska
Norska
Engelska
Finska
Ryska
Franska
Turkiska
Italienska
Estniska
Tyska
Latin
Klassisk grekiska
Polska
Nygrekiska
Persiska
Isländska
Esperanto

Startsida

O

m min far bara hade fått samma uppmuntran av sina föräldrar som jag fick av mina, skulle han ha vuxit upp till ett språkgeni utan like. Hans språköra är inte att ta miste på, för han är mycket bra på att imitera hur främmande språk låter. Det som kommer ur munnen på honom när han är på det humöret betyder i regel ingenting, men låter ändå ganska vederhäftigt. Ett språk som jag alltid har hört honom imitera är franska. En fras som ofta återkom när allt pågick som värst var Le trebion-ci. Ingen vet vad det betyder, allra minst de som talar franska, men kul var det.

S

jälv längtade jag i flera år efter att få börja i sjunde klass, så att jag skulle få lära mig franska, och jag ville arbeta hårt och lära mig franska riktigt bra. När möjligheten väl infann sig, fick jag dessutom en bra lärare. Vi skrev vykort till varann under många år, långt efter att jag hade gått ut grundskolan. Jag ägnade allt som allt sex år av mitt liv åt franskstudier. Ett år kom jag bland de femton bästa i Sverige i en skrivartävling anordnad av Alliance Française. Dessutom har jag varit i Frankrike tre gånger, och alla mina farhågor om att utlänningars försök att exekvera det franska språket där i regel bemöts med arrogans har hittills kommit på skam. Trots mina mångåriga barndomsdrömmar är det dock inte som fransktalande jag har gjort mig ett namn. Den i min skolungdom lite mer lukrativa ryskan kom i vägen.

J

ag besökte Frankrike senast pingsten 1997 och stod en dag och tittade ut över Ameugny i Bourgogne. Mistlarna blommade, utsikten var mycket vacker, och jag tänkte att platsen nog vore en där jag skulle kunna tänka mig att bo. Dock hade jag en vardag i Sverige att återvända till, och sedan dess har mina franskkunskaper bara tynat bort. Jag håller dem levande genom att läsa tecknade serier. Varje gång jag har varit i Frankrike, har jag nämligen kommit hem med tunga resväskor fulla med seriealbum. Franska må vara postverkets världsspråk och varje vinkännares refräng i livets melodi, men jag skrattar som bäst när jag får läsa om Gaston Lagaffe på franska. Han är lite av en tvillingsjäl, känns det som (och det är väl därför jag aldrig har tagit mig för att ta itu med franskan ordentligt).

© Linus Ganman,