iktigt var i kronologin finskans inträde i mitt liv hör hemma vet jag inte. Jag vet bara att jag redan som barn nyfiket lyssnade på och försökte läsa finska. En av lokaltidningarna i min barndoms helt svenska stad hade rentav en finskspråkig spalt som hette Suomalaisten palsta, i telefonkatalogens lokaldel över min barndoms stad fanns det några sidor betitlade Puhelimen käyttö Ruotsissa, på teve gick det ibland ett program som hette Juttu, och på nästan alla glasburkar i mitt barndomshems kylskåp kunde man se långa, spännande ord som maahantuoja, ainesosat och lisäaineet.

ag förstod väl tidigt hur det var ställt; att många med finska som modersmål ändå fick lära sig svenska i skolan. Jag tyckte att det var lite konstigt att svenska skolor sällan eller aldrig tog initiativet till något slags motprestation. När jag väl hade insett att språkstudier var något att satsa på, började jag drömma om att någon gång i framtiden lära mig finska, som en vänlig gest till alla de finnar som strävar på med svenskan. Många omkring mig sa att finska är relativt svårt, så för att mildra chocken inför det allvar som skulle infinna sig i och med att jag började läsa finska, lånade jag en reseparlör på biblioteket och lärde mig några väl valda finska fraser helt utantill. Jag skulle vilja ha njure till middag. Kan Ni laga de här löständerna? Vill Ni ha en cigarrett? Vill Ni följa med mig ut ikväll? Handfatet är trasigt. Och så vidare. Genom åren har de här fraserna varit roliga att kunna yppa vid väl valda tillfällen. Särskilt den om löständerna brukar dra ner skrattsalvor. Åtminstone sist jag provade den på en finne, hade jag alla tänder i behåll, så i all sin irrelevans framstod säkert frasen som särdeles lustig.

 Europa dominerar idag fyra språkgrupper; den germanska, den romanska, den slaviska och den finsk-ugriska. När jag hade insett att jag har lätt för att lära mig språk, fattade jag beslutet att försöka lära mig ett språk ur var och en av dessa fyra språkgrupper. När jag började gymnasiet var det bara en av de här språkgrupperna som jag inte hade ägnat så stor möda, nämligen den finsk-ugriska. Visst kunde jag redan beställa njure och bjuda på cigarretter, men inte stort mycket mer än så. Turligt nog hade min skola en lärare med behörighet att undervisa i finska, och lovade att hjälpa mig även om det skulle råka bli så att det inte fanns elever till att fylla en hel studiegrupp om minst sex elever. Dock sörjde rena tillfälligheter för att jag i samma veva fick veta att vår skola hade ett kulturutbytesprogram med Estland, som jag kunde få delta i. Så kom det sig att jag helt övergav mina planer på att av de finsk-ugriska språken studera finska, och började i stället att studera estniska. Men det är förstås en helt annan historia.

ina äventyr med finskan tog dock inte slut i och med att jag valde att hellre satsa på estniska. Ett tag var jag tillsammans med en finska, som bemötte min inte helt avsomnade fascination inför hennes språk med att ibland prata finska med mig, fast hon pratar perfekt svenska. Hon sa såna där smått romantiska saker som Sä oot ihana!, On ihana suudella sinun kanssasi! och Tyhmä, pinkeä mykkä-Linus, olkoon sit tollanen tuppisuu! och jag föll pladask för det böljande ljudet av hennes språk. Av den anledningen är finska faktiskt det enda språk som jag har älskat passionerat på. Åtminstone i den mån man nu kan säga passion om löften som efterhand inte visar sig vara värda något. Mitt förhållande med den där finskan tog slut, sa jag det? Nåja, mitt passionerade förhållande till språket finska har jag i alla fall kvar.

© Linus Ganman,