ag hade på 1980-talets slut en lärare som med envishet hävdade att jag, som utmärkte mig för mitt stora språkintresse, aldrig skulle klara livhanken utan att lära mig tyska. I gengäld bedyrade jag, till hans stora förskräckelse, att jag aldrig någonsin skulle studera tyska. På den tiden var jag antagligen fortfarande påtagligt färgad av mina föräldrars åsikter, och min mor, som visserligen kan tyska, hade på något sätt övertygat mig om att tyska inte gärna var något man befattade sig med. Hon hade själv som skolflicka hamnat i händerna på en tyskättad tandläkare, som arbetade efter principen Was nicht kaputt ist, soll man jedoch reparieren, och som således proppade små barns munnar fulla med amalgam i förebyggande syfte. Logiken säger kanske att sådana barn utvecklar tandläkarskräck, men barnet, som sedan blev min mor, utvecklade i stället aversioner mot Tyskland.

 skrivande stund har jag mycket riktigt inte ännu studerat tyska, men livets hårda skola och inspiration från min lekfulle och språkörade far har ändå gjort att jag har ett visst hum om hur tyskan fungerar. Jag brukar säga att jag är jättebra på tyska, så länge jag får hitta på de grammatiska reglerna alldeles själv. Mina fördomar om undervisning i tyska säger mig nämligen att den är väldigt tydligt inriktad just på omfattande (läs: själadödande) inlärning av grammatikregler. Jag minns tydligt hur klasskamrater som läste tyska utan vidare kunde rabbla saker som durch, für, gegen, ohne, um, men aldrig att vi som läste exempelvis franska var tvungna att ägna oss åt något motsvarande.

ågon gång när striden om vilket av franska och tyska som var det förträffligaste språket var som hetast mellan oss högstadieelever, snubblade jag över Albert "Purre" Holmkvists bok Stilblommor och grodor - fynd på språkets gröna ängar. En ny värld öppnade sig. Boken fick mig att inse, att man inte bara måste rabbla prepositioner för att nå visdom; man kan även roa sig kungligt på tyskans bekostnad. På det viset upptäckte jag att det går att lära sig mycket genom att medvetet göra fel. Eine Dame sprach in einer Gesellschaft, und man lachte über das Gespräch betyder till exempel inte En dam sprack i ett sällskap, och man lackade över sprickan. Men det är ganska roligt att tänka sig att det är just det det skulle kunna betyda.

edan jag slukade Purres bok, har min och tyskans vägar korsats åtskilliga gånger, och alltid har jag haft lekfullheten i beredskap. Som körsångare har jag trängt djupt in i åtskilliga texter, slipat på mitt uttal och funderat över ords betydelse. När någon frågar Sprechen Sie deutsch? brukar jag svara Es tut mir leid, aber ich finde es ein bißchen zu schwer, och sedan brukar det gå av sig självt, även om jag ganska ofta får tillsägelse om att helst placera predikatet sist i varje bisats.

in far då? Jo, han har nog mer än ett finger med i spelet när det gäller mina tyskkunskaper, eller i alla fall när det gäller att ha ett mycket avslappnat förhållande till dem. En anekdot, som vi i vår familj gärna berättar om och om igen, beskriver det glada 1970-talet på en camping, där många slog sig i slang med varandra utan vidare åthävor, och hur min far just där och då av någon fick frågan Sprechen Sie deutsch? och svarade Ja! Detta var en grov lögn, men pappa var väl sugen på att exponera sin utåtriktade sida, och diskussionen var så småningom igång. Ögonvittnen talar om att den pågick i timtal. Frågeställaren och pappa hade mycket att prata om, och förmodligen sa pappa något om att världskrigen verkligen hade gett alla tyskar ett vanrykte helt i onödan och något om att de flesta tyskar nog är rätt schyssta när allt kommer omkring, ty den slutsats han ideligen hördes dra i sitt samtal löd: Ja, das ist förjäwlisch!

© Linus Ganman,