nget val av studieämne har jag måst försvara så hårt som valet att studera estniska. Få skulle nog höja på ögonbrynet om en svensk studerade engelska, franska, tyska eller spanska, men valet av estniska brukar väcka rätt starka reaktioner. Jag har inga släktingar i Estland, och ingen i min närmaste familj har någon relation till Estland. Så, varför estniska? Jag skulle kunna säga att valet att studera estniska är symptomatiskt för mitt sätt att förhålla mig till språkstudier över huvud taget. Jag vet att många studerar vissa språk med hänvisning till hur pass mycket kapital de kan tänkas dra till sig, men jag studerar språk enbart därför att de behagar mig estetiskt. Språk som inte behagar mig estetiskt får aldrig min uppmärksamhet. Det är för mig av underordnad betydelse att estniska är ett av världens minst talade, och därigenom kanske minst lukrativa och minst uppmärksamhetsvärda språk. Det är dess skönhet jag vill åt. Det kan kanske vara svårt för en del att förstå att estniskan kan framstå som så skön att någon utan släktband till Estland lägger ner möda på att lära sig den, men det borde inte vara svårare att förstå att en del gillar lutfisk och att en del andra gillar Lasse Berghagen.

är jag var i tioårsåldern förstod jag att jag hade lätt för att lära mig språk. Jag satte då upp målet att studera åtminstone ett språk ur varje stor språkgrupp i Europa. Eftersom jag var uppvuxen med uppfattningen att norska och svenska är nästan samma sak genom att de tillhör samma språkgrupp, trodde jag naivt nog att jag på liknande sätt skulle kunna förstå tjeckiska och makedonska jättebra bara om jag lärde mig ryska. Med tiden har jag dock förstått, att språk inte alltid fungerar bra tillsammans bara för att de tillhör samma språkgrupp, men jag höll ändå fast vid mitt mål. När jag började i gymnasiet, hade jag företagit allvarliga studier av språk ur tre av de fyra stora språkgrupperna i Europa. Jag kunde visserligen en aning finska, men jag skulle nog säga att de finsk-ugriska språken vid den här tidpunkten ändå var i stort sett ett outforskat och nästintill okänt område för min del. Med slaviska, germanska och romanska språk i medvetandet tyckte jag alltså att det hade blivit dags för att ge sig i kast med den fjärde gruppen, de finsk-ugriska språken.

örutsättningarna för att jag skulle uppnå mitt mål under gymnasietiden var mycket gynnsamma. På min skola fanns det en lärare som hade behörighet att undervisa i finska. Hon lovade mig för säkerhets skull, att om det inte gick att få ihop en studiegrupp om minst sex elever, så kunde hon bistå mig med läromedel, förhör och betygssättning, om det nu var så att jag kunde tänka mig att studera finska lite på egen hand. Allt var bäddat för att jag skulle få och kunna lära mig finska. Tillfälligheter gjorde dock att jag samtidigt fick nys om att vår skola hade ett kulturutbytesprojekt med Estland. Om jag ville, kunde jag få gå i skola i Tartu i en vecka, i utbyte mot att jag tog emot en estnisk student i mitt hem under en vecka. Därav kom det sig att jag slog mina planer att läsa finska ur hågen, och att jag i stället under en tid ägnade estniskan viss möda.

et som i förstone fascinerade mig med det här språket var dess ljud. Många som har vuxit upp i Sverige vet väl hur finska låter, och estniska kan kanske vid en första lyssning låta ganska likt finska. Jag föll dock ganska snabbt för de mjuka ljuden i ord som kassi, tunni och kallis, och dem får man leta duktigt efter om man inskränker sig till att leta i finskan. Jag tycker förvisso att även finska är ett vackert språk, men estniska är ändå strået vassare.

ag har aldrig tyckt om kokt potatis. Min kärlek till estniskan blev inte svagare av att behöva konstatera att kokt potatis ändå kan smaka gott. Så god kokt potatis som jag har fått i Estland har jag inte fått någon annan stans i världen, och då har jag ändå ätit potatis i arton olika länder.

© Linus Ganman,