in brors lärare i italienska var ganska outhärdlig så till vida att han hade en svårhejdbar svada, och han pratade gärna högljutt, vitt och brett om sådant som många andra helst talade lite eller tyst om. (Sprit, fitta, kuk, bajs och hemorrojder, till exempel.) Det var därför jag tvekade lite när han en gång vid 1990-talets mitt föreslog att vi skulle börja läsa persiska på kvällskurs tillsammans. Visst hade vi båda ett enormt språkintresse; min brors lärare i italienska kunde åtta språk nära nog perfekt, och jag hade lyckats imponera på honom med mina kunskaper i ryska, men det var ju det där med hans svada. Jag försökte så tydligt jag kunde, men ändå fint, avvisa hans förslag. Han lockade med att kursen inleddes med ett delmoment i persisk kalligrafi. Det kändes visserligen lockande. Nåväl. Det blev aldrig någon kurs av den gången. Studieförbunden har väl vissa krav på sig rörande studiegruppernas storlek, och till just den här kursen i persiska var bara jag och min brors lärare i italienska anmälda.

är jag började tvåan i gymnasiet hamnade jag i samma klass som en karismatisk iranier. Det var nog då som jag för första gången fick möjlighet att bilda mig en uppfattning om hur persiska låter. I samma veva blev min mor bekant med en iranier som arbetade som bokbindare på länsbiblioteket. Min klasskamrat visade gärna prov på hur persiska låter, och lovprisade iransk poesi och iranska poeter. Någonstans där snappade jag upp att persiska inte alls är olikt språken jag har i min direkta geografiska närhet. Känner man igen vardagliga germanska ord som brother och Tochter, kommer man att känna sig som hemma i persiskan. För mig förblev persiskan dock länge ett mysterium, inte minst på grund av dess till synes svårlästa skrift.

nder tre år på 00-talets början hade jag förmånen att få extraknäcka som lärare i ryska. Utan lärarutbildning och utan minsta lilla pedagogikurs i bagaget fick jag hand om två grupper på kvällstid. Elevernas bakgrund, ålder och ambitionsnivå var av vitt skilda slag. Inför en av terminernas början fick jag veta att jag skulle få en iranier i klassen. Jag visste lite vem han var, för vi hade studerat på högskola samtidigt ett par år tidigare. Han var bra på svenska. Men jag tänkte ändå att det kanske vore lämpligt att lära sig lite persiska för hans skull, så att han skulle slippa att helt och hållet behöva lära sig ryska via svenskan. Jag tänkte att det kanske rentav mellan persiska och ryska fanns likheter, som min elev skulle kunna dra nytta av.

ag köpte en liten bok om arabisk skrift, The Arabic Alphabet - How To Read And Write It av Nicholas Awde och Putros Samano, och lyckades med viss möda att lära mig några av skrivtecknen. Sedan lånade jag en självstudiekurs i persiska på cd-rom från biblioteket. Under en månad lyckades jag tillägna mig ett ganska stort ordförråd. Jag hittade också mycket riktigt vissa likheter mellan persiska och ryska. De båda språkens ord för resväska och tvåhundra liknar varandra mycket. Sedan gick det som det gick med kursen i ryska. Min persiske elev drog sig ur och ägnade sin tid åt annat i stället. Men det gjorde förstås ingenting. Jag hade ju fått lära mig lite persiska på kuppen.

© Linus Ganman,