När jag var 13 år gammal åkte jag och mamma till Kemer vid Medelhavet i Turkiet. Där firade samtidigt arton miljarder skåningar sina respektive semestrar.

Till slut började även jag och mamma att prata skånska med varann, om inte annat så för att utmana varann i att våga prata högt om någon riktig skåning fanns i närheten. Sannolikheten för det sistnämnda var ganska stor var man än befann sig.

(Med tanke på att jag är son till två pepparkakor, är det ganska märkligt att jag aldrig lyckas få någon färg i solen.)

Redan när jag var liten och tittade på Språka på turkiska, snappade jag upp ord från det språket. Nu fick jag äntligen använda mina kunskaper i praktiken.

Även mamma har försökt sig på att lära sig turkiska. Språkinlärning går trögt när man har passerat de övre tonåren. Det har mamma. Med råge.

Det här hände sig på den tid då jag ännu inte hade jobbat som språklärare, och ännu var ganska omedveten om vilka märkliga strategier vissa elever vill ta till för att komma ihåg ord. Mamma är föga unik med sina knep kan jag säga nu när jag vet bättre.

(Lägg märke till hur min vänsterarm plötsligt har blivit kortare.)

Jag menar förstås att det vore mycket lättare att dra likhetstecken mellan grön och yeşil på en gång, så att man slipper ta omvägen via ögonen, köksskåpet och hela alfabetet.

Men en del lär sig aldrig.