När jag var 13 år gammal åkte jag och mamma till Kemer vid Medelhavet i Turkiet. Där firade samtidigt arton miljarder skåningar sina respektive semestrar.

Till slut började även jag och mamma att prata kvasiskånska med varann, om inte annat så för att utmana varann i att våga prata högt om någon riktig skåning fanns i närheten. Sannolikheten för det sistnämnda var ganska stor var man än befann sig. Fille-språket, som vi exekverar här, är det dock få som talar numera.

Sedan dess har vi fått allt fler dialekter och språkliga avarter på både vårt samvete och vår repertoar.

Bland annat en blandning mellan Karlstadmål och engelska, så kallad Charlestown English. Vi föreställer oss att det borde låta såhär om Bengt Alsterlind försöker prata engelska.

För ordningens skull ska jag väl nämna att jag hade håret på utväxt när de här teckningarna ritades. Samt en nätt rondör.

Min mamma brinner för språklig korrekthet. Hon tål inte människor som skriver eller säger fel. På gott och ont.