Det här får utgöra ett av bevisen för att mina serier ursprungligen är en skrivbordslådeprodukt. Jag bodde i Harstad i Norge när jag ritade den här episoden, och skickade den till mamma med posten. Därför är det märken efter en vikning på bild 3 och 4.

När jag hade gått två år på högskolan var min studiemotivation lika med noll. Jag sökte flera jobb i min hemstad utan att få napp, men en vägkrog vid infarten till Hinnøya i Norge ville anställa mig.

Min familj såg inte med helt blida ögon på att jag skulle flytta till en så avlägsen trakt som södra Troms, och överöste mig med skräckvisioner. ”Nord-Norge är kallt, kargt och öde”, sa de. ”Där lyser inte solen på vintrarna”, sa de. Och så ligger det ju så långt bort!

Jag frågade mamma om hon skulle ha mindre emot att jag flyttade till Australien än till Nord-Norge. Det skulle hon. Tja, så det där med att Nord-Norge ligger långt bort var ett argument som jag lyckades såga av vid fotknölarna.

Jag jobbade i Troms från september 1998 till oktober 1999. Jag skulle gärna ha stannat längre. Nord-Norge kokade av framtidstro och optimism, och naturen där är oslagbart vacker.

Den här episoden ritade jag när det i stort sett stod klart att jag skulle dra vidare mot nya öden. Jag visste att tiden i Nord-Norge var ändlig. När mamma fick se den här episoden, kommenterade hon den kort med att det nog inte är troligt att hon lever till år 2039. Men det är tydligen troligt att jag blir månfarare.

För den allmänna upplysningens skull vill jag avslutningsvis nämna att ”huvaligen” och dess variant på teckningen härovan är provinsiell svenska för ”nämen, usch då”, ”jistanes”, ”hujedamej” och liknande.