När jag var tonåring bodde jag, mor och far på 175 kvadrat. Det är de långa golvplankorna som anas i bilden här. Jag var alltid morgonpigg, även på lördagarna, och därför är jag påklädd, proper och vaken på den här bilden. Mamma och pappa är som synes knappt vakna. Pappa säger nånting genom en gäspning. Jag återkommer till det sen.

Bilden ovan är en av mammas absoluta favoritteckningar, och det är ganska märkligt med tanke på hur pass omilt jag har karikerat henne. Men hon tycker väl att hårrufset och påsarna under ögonen på ett perfekt sätt illustrerar hennes uppgivenhet inför tanken på att städa dessa 175 kvadratmeter med fönster i tre riktningar, tre fungerande kakelugnar, trägolv och prylar i oändlighet.

Och så var det pappa, då. Han kan knappt öppna ögonen, håret står på ända, och mjäll, ögonkusar och skäggstubb flyger omkring honom där han drar fram. Spontant skulle man gissa att han vill tillbaka till sängen. Vad säger han, tror ni? Något så osannolikt så att jag blev tvungen att ta fram pennan. Han sa ”Idag ska vi storröja!”.