Jag var bara drygt tolv år gammal när jag ritade den här episoden. När man är så gammal, är allt ens föräldrar gör pinsamt, och det är väl antagligen för att påvisa graden av pinsamhet som jag har mössa på mig. Jag ville väl med det visa att vi befinner oss utomhus, och att risken för att någon ska höra vad mamma gör är stor.

Min mamma sjunger nämligen ofta, och hon har en förbluffande förmåga att associera allt man säger till någon sång. Det tyckte jag som tolvåring var väldigt pinsamt, eller "skämmigt", som det heter idag. (I verkligheten har mamma inte så död blick och så exponerad tunga när hon sjunger.)

Naturligtvis fantiserade jag om hur det skulle vara, om mammas repertoar skulle tryta.

Idag kan jag uppskatta mammas sångglädje mera, och jag har själv anammat den. Den kan vara till stor hjälp när man vill komma ihåg just vad saker heter eller annan typisk skolkunskap. Min stora kärlek kanske inte finns hos Marlène, men tack vare sången vet jag ju i alla fall att Basel finns vid Rhen.