onstrained writing är en litterär term som mig veterligen saknar en hävdvunnen motsvarighet på svenska, men konstarten som termen beskriver engagerar säkerligen många svenskspråkiga skribenter. All sorts rimmad eller rytmiskt bunden text är exempel på constrained writing. Konstarten går ut på att skriva text inom ramen för vissa inte sällan stränga kriterier vad gäller den språkliga utformningen. Den franske författaren Georges Perec skrev till exempel en hel roman utan att använda bokstaven e en enda gång. Detta är speciellt anmärkningsvärt, eftersom e är den vanligaste bokstaven i franska, som var det språk han skrev på.

ven librettot till julspelet Året är resultatet av constrained writing. Det första kriterium jag ställde för texten var att den skulle vara genomgående rytmiskt bunden och rimmad. Eftersom det på svenska är ganska svårt att rimma på Jesus och rent omöjligt att rimma på Josef, ställde jag som andra kriterium att inte någonsin frestas att rimma på Maria. Det är förhållandevis lätt att rimma på Maria, men jag ville undvika att det skulle bli en överkonsumerad nödlösning. Som ett tredje kriterium ställde jag att undvika talspråksformer och sammandragningar. Visserligen är librettot tänkt att läsas och sjungas, men talspråksformer gör ändå lätt att en text får provinsiell klang, och det är ingen fördel om man som jag ville göra något för en nationell publik. Dessutom kan det lätt bli för uppenbart att man skriver på vers om man ofta tillgriper talspråksformer. Jag ville skriva en text på vers, men med prosaiskt flyt, och därför undvek jag sådana grepp.

är man skriver på vers, och i synnerhet om man skriver en text som är 2 982 ord lång, blir man väl medveten om språkets begränsningar. Jag tänker då inte främst på sådana begränsningar man väljer att rätta sig efter medvetet, som dem jag behandlat härovan, utan de begränsningar som redan finns i språket som helhet. Varje språk har sina begränsningar, och det är ofta slumpen som avgör om det är lätt att uttrycka en viss tanke på ett visst sätt på ett visst språk. Ur en versskrivares synvinkel vore det i den bästa av världar naturligtvis så, att de ord som är vanligast också vore de mest lättrimmade, men så är det nog inte genomgående i något språk alls. De som skriver på franska vet att det där är svårast att skriva vers på fallande rytm, eftersom franska ord i regel har stigande rytm. Och de som skriver på svenska (och helst undviker talspråksformer och sammandragningar) har exempelvis följande begränsningar att rätta sig efter:

© Linus Ganman,