är jag studerade franska fick jag lära mig en bra regel för hur man i det språket uttrycker skeenden i förfluten tid: När man berättar vad som hände, ska man använda tidsformen passé, men när man berättar hur det var, ska man använda imparfait. När jag hade skrivit det musikstycke som utgör sats III i En morgondröm, insåg jag att en liknande distinktion skulle kunna göras i fråga om mänskligt språk i stort: Konsonanter berättar vad som händer, medan vokaler berättar hur det är. Om vi tar tredje sångens text som exempel, kan vi där med konsonanternas hjälp härma ljudet som uppstår när fötterna berör marken, och även med textningshastigheten bestämma hastigheten i fötternas gång. Med vokalerna bygger vi samtidigt upp stämningen kring skeendet genom att reglera röststyrkan och sångsättet. Jag skulle tro att denna tes är tillämplig på de flesta texter som är tänkta för uppläsning eller sång. Tredje sångens två strofer sjungs till en och samma melodi, som är baserad på den doriska skalan:

rödings dikt En morgondröm är föremål för en omfattande utredning gjord av litteraturhistorikern Germund Michanek. I sin bok En morgondröm: studier kring Frödings ariska dikt spekulerar Michanek rentav i var Fröding kan ha köpt de skrivpapper och pennor han använde när han skrev dikten. Michanek hänvisar också till manuskript som gör gällande att tredje sången i En morgondröm kunde ha blivit längre än i sin slutversion. I strofer som Fröding ratat får man bland annat höra om när kvinnan i huvudrollen plockar bär. Den till slut publicerade versionen av tredje sången är märkligt kort i förhållande till de övriga sångerna, men ändå alldeles tillräcklig för att fånga den kvinnliga huvudpersonens karaktär.

© Linus Ganman,