är jag var barn, förmanade mina föräldrar mig när jag använde svordomar. Detta tyckte jag var märkligt, eftersom de samtidigt själva ändå använde svordomar rätt frekvent. Om de inte hade förmanat mig, kanske jag inte skulle ha tyckt att dessa ord var så värst spännande. Om jag sedan inte hade genomlidit mina litteraturlektioner med Lenngren, Snoilsky, Almqvist och Runeberg, kanske jag aldrig hade tyckt att Gustaf Fröding var så speciell. Mot bakgrund av dessa funderingar vill jag påstå att jag har genomskådat förälskelsens mekanik. Förälskelse kan bara uppstå om dess objekt kan uppvisa egenskaper som kraftigt avviker från egenskaper som den förälskade upplever som vardagliga. Förälskelse uppstår också gärna om objektet uppträder på en oväntad plats eller i ett oväntat sammanhang. Utan normaltillstånd finns det ingen grogrund för förälskelse. Det var en förälskelse som fick mig att bli tonsättare.

om exempel på mina egna efarenheter av förälskelse anför jag gärna min fäbless för sångerskan Laila Kinnunen. Jag växte upp i en svenskspråkig familj i Sverige, men lyckades ändå som ung anamma det finska språket som en del av ett slags normaltillstånd. Med utgångspunkt från det förvärvade normaltillståndet kunde jag sedan bli förälskad, och objektet för min förälskelse var Laila Kinnunens röst och diktion. Förälskelsen skulle aldrig ha inträffat, om jag inte först hade bildat mig en uppfattning om vad finsk sång är när den är som mest vardaglig. Lailas röst var betagande enbart i betraktande av att den avvek så markant från hur de flesta andra kända finskspråkiga sångerskor sjunger.

in väg till att försöka mig på tonsättning började ytterst någon gång på 1980-talets slut, i ett lärarrum osande av gammalt intorkat snabbkaffe. Där satt jag och fick privatlektioner i ryska av en försupen och bipolär lektor. Vi fick ha det stora rummet för oss själva, och lektorn var precis så frispråkig som en omedicinerad bipolär och därtill svårt försupen människas brist på omdöme tillåter. Lektorn uttryckte avsky mot de tillrättalagda solskenshistorier som min lärobok presenterade, och bjöd i stället på alternativt studiematerial ur sitt eget bibliotek. Bland annat lånade han mig den lilla boken Om svordomar, som på ett ganska vederhäftigt sätt talar om hur man svär på olika språk. Jag var i tolvårsåldern, nästan okysst och visste ingenting om den stora världen. Lektorn skroderade om vilka kvinnor han hade deflorerat, berättade skrönor om den uråldriga praxis som gav adelsherrar rätten till första natten med alla kvinnor som deras underlydande gifte sig med och beklagade sig över hur ont han hade av sina hemorrojder. Hans mentorskap var av ett högst originellt slag. Jag tror att jag hann ha fyra lektioner med honom, innan han dömde ut mig som för smart för honom. Egentligen ville han nog bara slippa undervisa för att helhjärtat kunna ägna sig åt sitt supande.

ågra år senare gick jag på högstadiet och vi läste litteratur på svenskan. Vi läste Lenngren, Snoilsky, Almqvist och Runeberg, och jag såg det som ett grymt straff att ha fötts till svensk, för det var ju bara på grund av det som jag förväntades befatta mig med dessa erbarmligt urtråkiga gestalter. Inte skulle väl någon ha brytt sig om vem Lenngren, Snoilsky, Almqvist och Runeberg var, om jag hade gått i en norsk, fransk, eller engelsk skola? Jag förbannade den svenska litteraturen för dess tråkighet och det svenska språket för dess uttryckslösa rytm.

å min fritid ägnade jag mig åt annan läsning. Min gamle rysklärares bok Om svordomar hade gett mersmak, och till min stora glädje hade Länsbiblioteket i Öѕtеrѕund flera böcker på samma tema. Jag slukade Bengt Dagrins Fula ordboken och Oordboken med hull och hår. Fula ordboken är som de flesta andra ordböcker alfabetiskt ordnad. När jag hade kommit fram till kapitlet C och uppslagsordet censur, stannade mina ögon upp vid följande rader:

in nyfikenhet var väckt! Precis som i fallet med den finska musiken och Laila Kinnunen hade jag för den svenska litteraturens vidkommande äntligen hittat det som tillfredsställande avvek från det format som jag hittills hade ansett som utmärkande. Åt helvete med Lenngren, Snoilsky, Almqvist och Runeberg! Här skulle läsas Fröding! Ju mer jag läste, desto klarare insåg jag också hur fel jag hade haft. Den svenska litteraturen måste inte alls vara tråkig, och det svenska språkets rytm måste inte vara uttryckslös. För mig som kåt och testosteronstinn trettonåring var Frödings En morgondröm dessutom en dikt som gick rakt som en pil in i hjärtat och medvetandet. Vilken spännande läsning!

ag förstod aldrig, och har fortfarande inte förstått, varför högstadiets läroböcker i litteratur inte sade något om Gustaf Fröding. Jag tyckte också att det var märkligt att Frödings dikt En morgondröm inte publicerades i sin helhet förrän så sent som 1983. Den hade visserligen publicerats i sin helhet redan 1896, men i så gott som alla utgåvor av dikten från åren mellan 1896 och 1983 har hela den femte sången varit utesluten. Jag kände att jag ville göra något åt det skamliga faktum att dikten så länge har varit föremål för censur och avsky, och eftersom texten tycktes mig bölja som musik, funderade jag på att tonsätta den. Så kom det sig att jag blev tonsättare!

ägen från tanke till handling var lång, och vägen från arbetets början till dess slut var också lång och mycket mödosam. Jag visste ingenting om orkestrering eller lämpligt format när jag satte igång, och jag vet inte ens när jag verkligen satte igång med själva tonsättandet av dikten, men jag vet att den första melodislingan kom till någon gång i början av 1995. När den dök upp, kom jag att tänka på Monica Zetterlunds röst. Ingen kan som hon hålla ut så behagligt uttrycksfullt på ljudet k. Det roligaste med melodins tillkomst är, att när jag spelade den för min bror för första gången, sade han, helt opåkallat: Monica Zetterlund! Det här var melodin jag hörde i mitt huvud, fast med Monicas röst:

© Linus Ganman,