ret var 1992 när jag kom på idén att rita två identiska sammanlänkade cirklar med några millimeters diagonal förskjutning, och på så sätt få fram en spännande form. Jag föreställde mig att alla latinska bokstäver kunde vara sprungna ur en och samma form, och den föreställningen låg till grund för hur jag sedan arbetade fram mitt första teckensnitt. Ytterligare belägg för min teori om bokstävernas gemensamma ursprung i cirkeln tyckte jag mig få, när jag hade kommit fram till formgivandet av bokstäverna y och z. De verkar nämligen inte riktigt höra hemma i cirkelformen, men de är ju inte heller bokstäver som hörde hemma i det ursprungliga latinet, utan lånades in från grekiskan för att man skulle kunna skriva rent grekiska ord med latinsk skrift och någotsånär bibehållen ursprunglig stavning. Mitt teckensnitt fick namnet Shaw, efter författaren G.B. Shaw. Det fanns ingen rationell tanke bakom valet av detta namn, utan jag tyckte bara att ordet Shaw såg vackert ut i mitt eget teckensnitt. Möjligtvis tänkte jag på att G.B. Shaw var irländare, och att Irlands nationalspråk iriska inte sällan skrivs med en sorts uncialskrift.

ag tog alltså utgångspunkt i de sammanritade cirklarna, och genom att lägga till eller att dra ifrån små detaljer, formade jag de olika bokstäverna. Egentligen gjorde jag det ganska lätt för mig, ty som det uncialteckensnitt Shaw är, gör det inte skillnad mellan majuskler och minuskler. Jag behövde alltså bara rita hälften så många bokstäver som i vanliga fall för att få till ett fullständigt teckensnitt.

haw ser ut att kunna vara ritat med ett brednäbbat stift med 45 graders lutning, men det är inte riktigt sant. Bokstäver med korta vänster- och högerstaplar slutar i Shaw alltid rakt mot den tänkta vågräta linje skriften vilar emot, helt i strid mot den fyrtiofemgradiga linjeföring teckensnittet annars tycks ha. Staplar som sticker utanför x-höjden slutar alltid snett, men även här har jag valt att frångå 45-gradersvinkeln. Finessen är i stället att stapelns spets alltid pekar mot bokstavens yttre. Nedstapeln på bokstaven P har spetsen utåt enligt principen, men följer emellertid även den 45-gradiga lutningen i bokstavens runda del.

är jag hade kommit så långt att alla bokstäverna var klara, återstod det att bestämma hur de skulle se ut tillsammans. En bokstav i sig är ganska ointressant, men den kan bli väldigt intressant när den samspelar med andra bokstäver. När jag formgav Shaw, beslutade jag mig för att låta bokstäverna i varje enskilt ord flyta ihop där två runda former möter varann. Det förstärker ytterligare känslan av att varje ord är en enskild enhet. I verklig löpande text är formerna sällan genomgående runda, men enstaka ord, som dogwood får en helt sammanflytande form.

illfälligheter gör också att vissa bokstäver ser ut som vissa andra, om man vänder dem uppochner. En text satt med Shaw kan på långt håll ge intrycket av att vara rättvänd även om den inte är det. Någon enstaka gång kan ett ord i uppochnedvänd form utseendemässigt överensstämma med ett annat verkligen existerande ord.

© Linus Ganman,