ag älskar och förbannar den 29 juni 1998. Det skulle ha kunnat vara en dag som de flesta andra, men lustigt nog var det en dag som var som hela mitt liv var just på den tiden, fast i miniformat. Jag jobbade som tidningsbud, så jag steg upp tidigt och bar ut tidningar. Sedan gick jag till Öѕtеrѕunds gamla tingshus för att spela in några sketcher för en lokal reklamradiokanal. På kvällen var jag bjuden på födelsedagskalas. Det vankades tre sorters pajer, bröd, grönsallad, grekisk sallad, läsk och vatten, kaffe, prinsesstårta, schwarzwaldtårta, finska pinnar, chokladrutor och ännu en sorts tårta som jag aldrig smakade. Vi sjöng och spelade mycket. Jag var med i en hobbygrupp tillsammans med födelsedagsbarnet och några av festdeltagarna, och vi hade redan några spelningar bakom oss.

en det var ju en sak till, som hände den här dagen också, mellan radioinspelningen och födelsedagsfesten. Jag var hemma och jammade på mitt piano. Det var en handling som för mig var lika vanlig som den dag, som råkade vara den 29 juni 1998, men just denna dag hampade det sig så att jag skrev mitt livs bästa låt. Aldrig tidigare hade jag känt mig så nöjd med någonting jag gjort, och jag tror inte heller att jag någonsin igen kommer att skriva något som gör mig så nöjd.

gentligen är formen för stycket inte ett dugg märkvärdig. Taktarten är fyrtakt och tonarten är C-dur. Jag försökte göra om stycket till körverk en gång, och för att få stämmorna att bättre passa människoröstens omfång, transponerade jag det till Ess-dur, men jag tyckte inte att det lät bra. Det låter alldeles lagom i C-dur.

tycket har aldrig fått något namn. För mig får det gärna kallas Den 29 juni 1998, för enkelhetens skull. Min bror tycker att det låter som en pastisch på 1930-talsmusik. En gång spelade jag stycket vid en vigsel. För att ha något att skriva i programmet, kallade jag den då Bonuslåt, för den spelades sist av fyra, där tre hörde ihop i ett annat sammanhang. Vid denna vigsel spelades stycket dessutom med en specialskriven cellostämma. Men jag tycker att det låter fint även som rent pianostycke. När jag efter många om och men spelade in stycket i studio, fick jag med mig en basist, och blev väldigt nöjd med resultatet. Lyssna gärna själva på Spotify eller Itunes.

© Linus Ganman,