är jag började i gymnasiet hamnade jag i samma klass som Jonas Harnesk, en grabb med föräldrahemmet i Stugun och rötterna i Stockholm. Vi tyckte att vi kom bra överens på musiklektionerna. Bland annat skrev vi en raplåt om Sveriges då förestående EU-inträde. Jonas förespråkade ett inträde, medan jag inte gjorde det. Dock fungerade samarbetet kring texten tack vare att Jonas förhöll sig allvarlig och jag själv ironisk till textens innehåll. Refrängen gick: Knock, knock, knocking on EU’s door! Geöffnet, s’il vous plaît! Say no more!

n dag satt jag och Jonas hemma hos mig och jammade. Vi sa att vi borde skriva en låt. Då hände det! Jag vet inte var ingivelsen kom från, men jag slog an ett G-durackord på gitarren, och började sjunga det mest banala som flög i mig: Solen skiner och jag är glad. En halvtimme senare hade vi en färdig låt, med tre verser och stick.

åten fick titeln Glad. Jag tyckte att den påminde om något jag hört förut, men kom inte på då vad det var. Senare har jag kommit på att det kan vara Velkommen - Farvel med Finn Kalvik eller Caroline med Kirsty MacColl. Lyckligtvis hade jag och Jonas sinnesnärvaro nog att spela in vår låt också. Sen gick vi ner på stan och fikade. Café Tingshuset i Öѕtеrѕund hade kladdböcker liggande framme till glädje för alla klottersugna kafébesökare. Jag vet att vi skrev ner texten till vår nya låt i en sådan där bok, och att vi skrev ännu en vers. Vi tyckte att det var alldeles för uppenbart att versen om moln och grädde bara hade kommit till för att vi ville få låten snabbt färdiggjord, så därför ville vi göra texten lite fylligare. Extraversen lär nog ha förpassats till limbo. Jag har letat efter den där kladdboken många gånger sedan dess, men inte hittat igen den. När Jonas och jag hade fikat färdigt, hade vi båda glömt bort melodin. Som tur var, hade vi ju spelat in den. (Och här finns det noter till låten.)

 september 1994 åkte jag och Jonas på skolresa till Tartu i Estland. På vägen till och från Tartu passerade vi Tallinn, och där, i den gamla stadskärnan hittade vi väggklotter som Jonas fotograferade. Det fria Estland var bara tre år gammalt, och vi tyckte att det verkade väldigt djärvt gjort av den som redan på ett så tidigt stadium efter Sovjetunionens sammanbrott hade klottrat allt annat än leninistiska slagord på väggarna i Tallinns gamla stadsdel. På en vägg stod det HOMO-SEX RULES och på en annan GOD IS GAY. Under veckan i Estland hann vi med en dagstripp till Narva. Vi hade med oss ett tomt kollegieblock på vägen, och medan bussen passerade Iisaku, Jõhvi, Peipsijärv och Kuremäe klooster, fyllde vi blocket med besynnerliga sångtexter. Vi hann även med en tur till en kompis lantställe. Där badade vi bastu som sig väl bör när man är på den estniska landsbygden, och när Jonas kom ut med vått hår i vardagsrummet, där redan jag själv satt och eftersvettades, fick vi en idé. Om vi kom så långt som till en skivstudio, skulle vårt debutalbum heta GIG (en akronym av God Is Gay) och omslaget skulle prydas av väggklottret från Tallinn. Allt detta för att göra skivan till ett monument över vår resa till Estland.

öljande läsår drog Jonas till USA. Jag blev kvar i Sverige och spelade vår låt för några kompisar. Det slutade med att jag och kompisarna bildade ett band. Vi kallade oss Wonk, och kom i vår karriär faktiskt så långt som till lokala TV4. Sedermera splittrades gruppen, och många av oss flyttade från Öѕtеrѕund. Ett tag bodde både Jonas och jag i Stockholm, bara några tunnelbanestationer från varann. Kanske vi borde ha setts någon dag och fortsatt där vi började en gång.

© Linus Ganman,