Lettland
 

Belgien
Cypern
Danmark
Egypten
England
Estland
Finland
Frankrike
Georgien
Israel
Italien
Lettland
Litauen
Luxemburg
Nederländerna
Norge
Polen
Ryssland
Spanien
Sverige
Tjeckien
Turkiet
Tyskland
Ukraina

Startsida

J

ag vill gärna tro att de flesta som kan svenska också oftast kan höra vad som är vad av danska och norska. Samtidigt vet jag att många som kan svenska ändå tycker att det är svårt att se vad som är vad av skriven danska och norska. Visserligen är skriven norska och danska ofta väldigt lika varandra, men det finns ändå lätta knep för att hålla isär dem, till och med om man så bara ser en helt ny text ett kort ögonblick. Jag som kan knepen roar mig förstås ibland på de oupplystas bekostnad. Det är av den anledningen jag tycker att jag också borde kunna se skillnad på lettiska och litauiska. Jag kan inget av språken, men jag tycker ändå att det hör till god ton att i alla fall försöka kunna skilja dem åt.

P

recis som norska och danska kan lettiska och litauiska vid första anblicken se väldigt lika ut i skrift. Båda språken har bokstäver med diakritiska tecken som man sällan ser i andra språk. Ja, faktiskt så har båda språken bokstäverna č, š, ū och ž. Vidare föreskriver skrifttraditionen en anpassning av stavningen hos utländska namn, så att dessa rättar sig efter de inhemska böjningsmönstren och ljudförråden. Det är denna ordning som ligger till grund för att man i de här språken kan få se stavningar som Bilas Klintonas och Merilin Monro, och detta utan att dessa stavningsvarianter på något vis anses felaktiga, fastän de flesta andra språk som skrivs med latinsk skrift gärna behåller stavningarna Bill Clinton och Marilyn Monroe. Sist och slutligen verkar båda språken ha en fäbless för att sätta s i slutet på vart och vartannat ord. Nationalpark heter till exempel nacionālais parks på lettiska och nacionalinis parkas på litauiska. Men konsten är förstås att med ett blott ögonkast kunna avgöra vilket av de två språken som är vilket.

ā ē ī

ą ę į

J

ag klurade länge och väl på hur jag skulle kunna lära mig att se skillnad på språken. Är man språknörd, så är man, och har man då fått en språkligt betingad idé på hjärnan, överger man den inte förrän man har kommit någon vart med den. Och det gjorde jag till sist. Så här ligger det till, förstår ni: Lettiskan talas i huvudsak i Lettland, som ligger i norr, alltså upptill och överst av de två länderna Lettland och Litauen. Lettiskan har bokstäverna ā, ē och ī med det diakritiska tecknet makron upptill. Litauiskan däremot talas i huvudsak i Litauen, som ligger i söder, alltså nedtill och nederst av de två länderna Lettland och Litauen. Litauiskan har bokstäverna ą, ę och į med det diakritiska tecknet ogonek nedtill. Skulle nu inte detta knep räcka, finns det ett till, som man kan tillgripa. Ordet lettiska är kortare än ordet litauiska, och det är i lettiska man använder kortare namnformer, såsom Bills Klintons, Viljams Šekspīrs och Mihails Gorbačovs. Ordet litauiska är längre än ordet lettiska, och det är i litauiska man använder längre namnformer, såsom Bilas Klintonas, Viljamas Šekspyras och Michailas Gorbačiovas.

svenskalettiskalitauiska
bananbanānsbananas
elementelementselementas
museummuzejsmuziejus
telefontelefonstelefonas
turismtūrismsturizmas

D

et var med dessa kunskaper jag stolt och med en stor känsla av duktighet kom till Lettland för första gången. Det var den 8 juni 2013, och jag kom i buss från Tallinn. Solens värme var lätt sövande liksom den tråkiga estniska landsvägen, så jag slumrade väl till, men jag råkade vakna precis när bussen körde in i Ainaži precis söder om den estnisk-lettiska gränsen. Sedan satt jag på helspänn ända ned till Riga, där jag bytte buss till Vilnius i Litauen. Så mycket språkligt bryderi för ett enkelt bussbyte på fem minuter, alltså!

S

kämt åsido, Lettland har säkert mycket annat att erbjuda, men det återstår mig ännu att upptäcka det. Den 16 juni 2013 stannade jag till i Lettland för andra gången i mitt liv, men fick inte se mycket mer än busstationen. Dock var det intressant att jämföra de intryck som busstationerna i de tre baltländernas huvudstäder ger. Busstationer kan ju vara den första plats som någon besöker vid sitt första besök i ett visst land, och därför spelar dessa stationer en viktig roll för det helhetsintryck länderna ger. Och om länderna som helhet vore som toaletterna på huvudstädernas busstationer, skulle Litauen stinka för pengar, Lettland stinka för pengar och lämna sina besökare i sticket utan papper och Estland dofta gratis. Om dessa länder i sin helhet i stället vore som kaféerna på huvudstädernas busstationer, skulle baltländerna vara paradiset på jorden. (I alla fall för dem som tycker om kaffe.)

O

kej, ingen som har läst det här kan väl ha undgått att lära sig att se skillnad på lettiska och litauiska? Men hur sjutton var det med norska och danska då? Jo, det är busenkelt. I norska skrivs det lilla ordet av och sammansättningar som hvorav, uavhengig och avsløre med bokstaven v, men i danska skrivs motsvarande ord med f, alltså, af, hvoraf, uafhængig och afsløre. Och norrmännen är mina v-änner, medan danskarna är mina f-iender. Det där sista låter kanske inte så snällt, men det fungerar som minnesregel om man vet vad jag har varit med om i Norge respektive Danmark. Och i mnemoteknikens värld är ju så gott som allt tillåtet.

© Linus Ganman,