itt livs andra teckensnitt är resultatet av en frustration. Visserligen var jag väldigt nöjd med mitt första teckensnitt Shaw, men dels lämpar det sig föga för längre texter, dels innebar den gemensamma ursprungsformen en begränsning. Två sammanritade cirklar räckte inte till för att utforma så särskilt vackra grekiska och kyrilliska bokstäver. Kanske skulle man mot bakgrund av denna insikt kunna säga att detta är ett bevis för att de latinska bokstäverna är kvintessensen av skönhet och regelbundenhet, men jag personligen blev bara frustrerad när jag befann mig inför denna begränsning. Jag ville hitta formen för ett teckensnitt som kunde se lika bra ut på grekiska och ryska som på svenska. Lösningen blev att placera två figurer av sammanritade cirklar på höjden. Som Shaw, fast dubbelt upp.

tt jag uppkallade teckensnittet efter Estland hade att göra med att jag ville dra paralleller mellan hur nytt och fräscht jag tyckte att typsnittet såg ut och hur nytt och fräscht Estland var när jag just hade gjort typsnittet. Estland bröt sig loss från Sovjetunionen 1991, och jag ritade teckensnittet 1993, tror jag. Samtidigt var jag lite nyfiken på Estland. På mellanstadiet i grundskolan hade jag blivit itutad att Estland bara var en delrepublik i Sovjetunionen, där det bara bodde rysktalande ryssar. Sanningen var ju snarare att Estland beboddes till stor del av ester, och att de faktiskt hade ett eget språk - oavsett om den svenska grundskolan, säkert sufflerad av sovjetapparaten, ville försöka få oss elever att tro något annat. När jag väl blivit varse om att sanningen var en annan än den skolan ville förmedla - att det alltså finns ett högst levande språk som heter estniska - ville jag tillägna detta språk, som tedde sig så nytt för mig, någonting fint.

© Linus Ganman,