amma (eller Sonia som hon också lystrar till) är mer eller mindre frivilligt seriens huvudperson. Förklaringen till det kommer lite längre ner. Hon bär påfallande ofta randig tröja och har fött och uppfostrat två söner så gott hon har kunnat. Hon är väldigt duktig på att laga mat, men mindre duktig på elektroniska prylar. Dessutom tycker hon att alldeles för många rådbråkar det svenska språket. I många år arbetade hon inom äldrevården, vilket berörs i några episoder. Hon är väl också den av oss fyra i familjen som i serien visar prov på störst variation i fråga om frisyrer. Hon sätter upp håret ibland, och ibland klipper hon av sig luggen.

rorsan Jens är sex år äldre än jag, så som syskon betraktad har han aldrig varit någon jämbördig lekkamrat, utan mest en som har gått före, visat vägen och förväntat sig att jag ska gå i hans fotspår. (Usch, vad han måste vara besviken på mig!) Det är faktiskt han på båda bilderna, men när han var yngre odlade han inte hår i ansiktet, och brukade inte heller färga håret. Jag vet inte varför jag aldrig iddes rita något vänsteröra på brorsan till höger. Att han ser konstig ut är alltså mitt fel; i verkligheten har han i alla fall ett fungerande vänsteröra.

et här är jag själv. Jag är född med självlockigt hår som växer som gräs, och tycker att det bara är till besvär, så därför tyglar jag i perioder mitt hår och sätter upp det i hästsvans. Jag är yngsta barnet i familjen, tycker om att rita och studera språk och bryr mig sällan om modets växlingar. (Fast även en klocka som har stannat står ju någon gång rätt.)

appa var den som fick mig att börja rita serier om min egen familj. Han blev en alltmer frånvarande far ju äldre jag blev. Jag tyckte inte riktigt att jag kände honom så väl, och det var ett problem. Jag visste aldrig riktigt hur jag skulle närma mig honom. För att på något sätt ändå påtala problem och konstigheter i min famlj, började jag rita av honom. Problem kan ju, vilket säkert många håller med om, bekämpas med humor, och pappa verkade i alla fall gilla den humor som jag försökte förmedla genom mina serier. Den allra första episoden från 1989 raljerar över pappas högst säregna sätt att tolka ledmotivet till westernserien Rawhide. Pappa försvann ur serien 1993. Det föll sig ganska naturligt, eftersom mina föräldrar gick skilda vägar då. Utan att det egentligen var min avsikt med serien från början, har det på grund av att pappa försvann ur familjen blivit så att mamma numera är den som får stå ut med att bli avritad oftast. Visst får jag fortfarande uppslag till bra ”pappa-episoder”, men de känns inte aktuella längre.

© Linus Ganman,