Jag är inte alls clairvoyant, egentligen. Jag försöker bara vara diplomatisk. Men framför allt vill jag undvika att få surströmmingsspad på kläderna, så jag har burken nedsänkt i en bunke med vatten när jag öppnar den.

Diplomatisk kan man vara genom att påstå sig vara clairvoyant. Man kan också vara ohövlig genom att påpeka att en del människor i ens omgivning säger samma saker hela tiden, likt en del vårdtagare inom åldringsvården, där min mor för resten har jobbat i många år.

För att illustrera att vissa människor säger samma saker hela tiden, kan man berätta om surströmming. Surströmming är på något vis en konstant, och därför finns det sällan något nytt att säga om den. ”Den luktar säreget.” ”En del gillar den, andra inte.” ”Att komma in i ett rum där det äts surströmming är som att komma in i en ändtarm.”

Jag var ökänd surströmmingsvägrare ända fram till 23 års ålder, när jag en gång blev bjuden på middag, där alternativet var wienerkorv. Att äta wienerkorv i surströmmingsdimma är antagligen ingen hit. Fisk vet man ju åtminstone vad det är.

Ända fram till 23 års ålder rynkade jag på näsan åt dem som åt surströmming. En gång när mamma ville äta surströmming, tvingade jag ut henne i trädgården. Det var september, och antagligen ganska kallt ute.

Numera är jag övertygad om att om jag stod inför den bisarra situationen att förvisas till en öde ö och ha möjligheten att till denna ö ta med mig ett för lång tid framöver tillräckligt stort lager av någonting, så nog skulle jag välja surströmming, alltid.

”Ja...det är meningen att ni ska skratta nu! Serien var slut där.”

”Vadå 'elak mot Sonia'? Menar ni att jag på något sätt skulle insinuera att hon är senil??”

”Nej! Nej! Nej! Ni har missförstått alltihop!” Det är alltså på den här bilden jag försöker vara så diplomatisk jag kan.

Men ni vet ju redan vad jag menar egentligen, eller hur?

Jag menar bara att en del människor beter sig som om de vore senila. Här ser vi åter mig och mamma i köksmiljö.

Jag är alltså inte clairvoyant. Och inte diplomatisk heller.

Mamma har ett Seinfeld-kök. När man kommer in i hennes lägenhet, kommer man in i köket direkt. Sitter man i köket får man vara beredd på besök. Brorsan kommer och går som han vill, naturligtvis.

Min bror har aldrig lyckats lära sig uppskatta surströmming. Han påstår att han har försökt. Jag kan förstå honom, eftersom jag har ett förflutet som ökänd surströmmingsvägrare.

Som sagt, jag är inte clairvoyant, egentligen. Det är bara så, att en del människor i ens omgivning säger samma saker hela tiden.