Åk förihelvete inte till Island! Det blåser hela tiden och luktar prutt överallt!” Utan minsta tvekan i sin kritik levererade min arbetskamrat sin avrådan när jag en vintermorgon på 00-talets början på väg till jobbet satt vid busshållplatsen, försjunken i Kennslubók í nútíma íslenzku av Ingegerd Fries. Min arbetskamrat trodde kanske att mina studier föranleddes av en åstundande resa, men så var faktiskt inte fallet den gången. Man kan studera ett språk av helt andra orsaker än att resa till landet där det talas.

edan som mycket ung visste jag att de språk som kallas nordiska är mycket nära besläktade — rentav ibland så nära besläktade att man som talare av olika nordiska språk kan förstå varann sinsemellan. Det var mot bakgrund av detta antagande som jag blev bekant med isländska. En klasskamrat i lågstadiet hade isländsk mor, och hon visade ibland prov på hur hennes modersmål låter. Lätet väckte en stor fascination hos mig. Det var bekant, men ändå nästan helt obegripligt. När vi skulle lära oss lite om andra länder, bidrog min klasskompis till mina första kunskaper i isländska. Góðan daginn var en ganska lättknäckt nöt, men att telefon på isländska heter sími var rätt svårt att smälta.

å kom då till slut den där vintern på 00-talets början när jag hade lite småtråkigt. Jag pendlade dagligen 6 mil tur och retur mellan hemmet och jobbet och behövde något att bry min hjärna med. Jag hade redan då läst grekiska och latin, och tyckte att jag hade stor nytta av kunskaperna i de språken, eftersom jag då ofta i mitt arbete översatte texter från engelska på en rätt avancerad nivå. Mot bakgrund av det tyckte jag att det var rent logiskt att också läsa isländska. All god kunskap om nutiden bottnar nämligen såvitt jag förstår i god kunskap om historien. Någon hejare på att tala isländska har jag inte blivit, men språket framstår i alla fall i betydligt mindre gåtfullt än förr.

© Linus Ganman, <