änk vad skönt det var att vara barn, ändå! Livet verkade så problemlöst, och om det någonsin uppstod problem, fanns det ofta en enkel lösning. Ett sådant här problem som jag såg som barn, var att jordens människor talade så många olika språk och inte alltid förstod varann när de behövde. Jag förstår nu som vuxen att jag redan tidigt i livet måste ha haft mina ögon och öron öppna för allt som hade med språk att göra, för jag minns tydligt att jag någon gång redan som liten snappade upp att det finns ett språk som heter esperanto, och som kan fungera som världsspråk. Jag tänkte också att det kunde vara en lösning på problemet att så många inte förstår varann på grund av de språkbarriärer som finns.

ag minns att jag med entusiasm berättade för mina föräldrar om esperanto. De hade förstås själva hört talas om det språket någon gång tidigare. Jag sa: Tänk om man kunde lära sig esperanto! Då skulle man kunna prata med alla människor i hela världen! Mina föräldrar förstod inte min entusiasm och avfärdade min då i mitt tycke geniala idé om att lära sig esperanto för att kunna prata med alla i hela världen med att säga, att det bara skulle fungera om alla i hela världen lärde sig esperanto. Sedan sa de att engelskan redan fungerade som gränsöverbryggande språk, och därmed var diskussionen över.

ag gav mig inte. Jag fortsatte att berätta för andra om esperanto. Till exempel för min morfars fryntlige svåger. Han skrattade till svar, och frågade om jag menade transpiranto, och morfar fyllde i med att recitera vad han mindes av texten till Finlands nationalsång på transpiranto. Själv visste jag då inte alls vad Grönköping och vem Ludwig Hagwald var, och trodde bara att de vuxna hade hört fel och missuppfattat vad jag menade.

ag har ingen aning om var och när jag hörde talas om esperanto för första gången, men när jag blev äldre, blev jag även varse att långt ifrån alla vet var det är. Jag vet att jag någon gång som ung hittade läroböcker i esperanto på länsbiblioteket, och att jag tittade lite i dem då och då. Bland annat lade jag på minnet att också heter ankaŭ, nästan som på italienska, och att den bestämda artikeln heter la. Och så lyckades jag lägga några enkla ord, som knabo och hundo på minnet.

är jag blev arbetslös i april 2010, behövde jag något att sysselsätta mig med för att inte förtvina intellektuellt. Medan jag sökte arbete, betade jag igenom all litteratur om esperanto på Stadsbiblioteket i Stockholm. Som en övning översatte jag sedan min hemsida till esperanto. Detta företag ledde så småningom till saker jag inte hade kunnat drömma om. Jag blev sekreterare i Stockholms esperantoklubb och fick en stående inbjudan till Polen och en annan till Brasilien. Där kan jag tydligen få övernatta gratis närhelst jag vill.

n sak som jag har kunnat notera är att många förvånas över att jag har lärt mig esperanto trots att jag redan kan så många andra språk. Många som studerar esperanto gör det tydligen för att de gärna vill lära sig ett främmande språk, vilket som helst, men att de vanliga nationalspråken är för svåra, och därför förvånas en del över att jag, som kanske inte behöver esperanto, har lärt mig det. Det må vara hur det vill med den saken. Jag är glad över att jag lärde mig esperanto. Det kanske inte är och kanske aldrig heller blir det världsspråk det gärna har rykte om sig att vilja vara, men jag tycker att det är vackert, och det har berett mig mycket glädje på kort tid.

ramför allt har jag nytta av esperanto i egenskap av översättare. När man översätter något från ett språk till ett annat, räcker det sällan att bara översätta från ett språk till ett annat. Synnerligen ofta måste man tänka sig in i hur talarna av målspråket reagerar inför innehållet. Till exempel är det så gott som inbyggt i svenskan att bilar kör på höger sida av vägen, eftersom de flesta talare av svenska den större delen av sitt liv uppehåller sig i ett samhälle där bilar kör just på höger sida av vägen. Om man dock översätter en text från svenska till engelska, måste man ha klart för sig om texten kanske riktar sig till britter, som ofta uppehåller sig där det är vänstertrafik. Nästan inga sådana här konventioner finns inbyggda i esperanto, och därför måste man, när man översätter till esperanto, hela tiden vara på sin vakt för detaljer i källspråket som mottagaren inte har förutsättningar att kunna förstå. Som verktyg och hjälpmedel i översättningsprocessen är esperanto på det här viset oöverträffat.

© Linus Ganman,